Thursday 23 April 2015

Adelsbrev och vapen för adliga ätten Breitholtz



INNEHÅLL

1.   Om de adlade bröderna Breitholtz
2.   Beskrivning av 1650 års adelsbrev
3.   Originaltexten till 1650 års adelsbrev
4.   Blasoneringen av vapnet
5.   Introduktionen på Riddarhuset
6.   Epitafium i Sandhems kyrka
7.   Några tolkningar av vapenbeskrivningen
8.   De tidigaste spåren av vapnet
9.   Förebilder till vapnet
10. Vapenföring
11. Tolkningar av vapnets symboler
12. Heraldiska släkttavlor
13. En dikt om ett heraldiskt djur




1. Om de adlade bröderna Breitholtz

Bröderna Claes och Mauritz Breitholtz var kavalleriofficerare i svensk tjänst och adlades av drottning Christina år 1650 respektive 1653. Claes Breitholtz (1620-1706) hade överflyttat från Livland till det egentliga Sverige 1637, där han ett halvår efter adlandet introducerades med sin ätt på Sveriges Riddarhus. Mauritz eller Moritz von Breitholtz (c.1625-c.1705) stannade kvar i sitt hemland och tog ej intruktion. Hans ointroducerade adliga ätt utdog sannolikt med sonen Johan Evert Breitholtz, kavalleriofficer och fången vid Poltava 1709. 

Claes Breitholtz föddes den 1 december 1620 i Reval i det gamla Livland (Tallinn i nuvarande Estland). En äldre bror Evert dog som ogift omkring 1650. Yngre brodern kapten Mauritz (Moritz) hade varit vid Livländska Adelsfanan och innehade gods i Livland, som skövlades av ryska trupper under det Stora nordiska kriget. Möjligen var Margarethe en i syskonskaran. Deras far var Eberhard Breitholtz (Evert II Bretholt, + 1646), ståthållare på Revals slott, men modern är (hittills) obekant till namnet. 


Reval 1650. T.v. hamnen med stadsporten Dicke Margarethe, stadsmuren, kyrkorna med sina torn, t.h. slottet på Domberget. 

Evert omtalas tidigast 1624 i staden Pernaus rådsprotokoll. Ätten Breitholtz upptas detta år i Livlands Ritterbank, som innebär att den tillhörde den baltiska adeln. Evert, som titulerades adelsman i ett kungligt brev från 1629, ägde jordegendom och tjänade i många år som ryttare i svenska armén i Livland. För sina förtjänster hade konung Gustaf II Adolf år 1630 donerat honom godset Rogatino i Ingermanland under frälse. Han bodde emellertid med sin familj i hemstaden Reval, där han 1636 uppges tidigare ha varit ståthållare (De la Gardieska arkivet, Lunds UB).    


Revalia in Livonia, kopparstick av Adam Olearius omkr 1610. Esternas namn för Reval är Tallinn (av Tanu linna), som betyder danskstaden eller danskborgen, eftersom det var danske kungen Valdemar sejr som intog esternas borg Lindanise med sin här år 1219 och på ruinerna lät uppföra en träborg. 1228 intogs borgen av Svärdsriddarorden som uppförde en borg av sten och som 1230 inkallade 230 hanseatiska köpmän från Visby att med sina familjer grunda en stad mellan borgen och havet - Reval. Enligt sägnen kommer namnet av det danska ordet för klippa, revel, enligt en annan uppgift uppkallades staden efter det kringliggande landskapet, som på estniska var Rävala.     



















Som 17-åring kom Claes och hans bror Evert över till det egentliga Sverige 1637. De var då kammardrängar vid fältherrens greve Jakob De la Gardie personliga hovstab på palatset Makalös i Stockholm. Claes deltog 1646 i Magnus Gabriel De la Gardies s.k. stora ambassad till den unge kung Ludvig XIV i Paris och mottogs i Versailles. 

Vid hemkomsten fick Claes ökat förtroende och ansvar och uppges 1648 ha varit "Grev Magni hoffmestare" och chef för greve Magnus Gabriel De la Gardies hovförvaltning. 1651 innehade han samma befattning för greve Jakobs hovstat. 



Fältherren greve Jakob De la Gardie och hans palats Makalös (t.h.) i Stockholm. 

Redan 1648 gick Claes Breitholtz i militär tjänst som kavalleriofficer, fick drottningens tillstånd att byta det fäderneärvda godset Rogatino i Ingermanland mot "några gods i Västergötland", av vilka han på 1660-talet bildade säteriet Margreteholm, uppkallat efter hans hustru. 

Ätten Breitholtz tillhörde redan tidigare adeln, så när Claes Breitholtz och hans bror Mauritz Breitholtz (omkr 1625-1705) fick svenskt adelsskap av drottning Christina 1650 respektive 1653 så var det egentligen inte något nyadlande utan närmast en bekräftelse på ett äldre adelsskap. Mauritz stannade kvar i Livland och tog aldrig introduktion på det svenska riddarhuset. 

Claes, som nu var bosatt i det egentliga Sverige introducerades på Riddarhuset på hösten 1650. Därigenom fick ätten Breitholtz egen representation som självständigt statsrättsligt subjekt vid Sveriges riksdag, en ordning som varade i hela 215 år till 1865, då ståndssamhället ersattes med en tvåkammarriksdag genom den s.k. representationsreformen.  

Det var sannolikt genom familjen De la Gardie på palatset Makalös som Claes träffade sin blivande hustru, den unga adelsdamen Margareta Ödla (c 1624-1680), som tidigt blivit barnlös änka då hennes förste man, kornetten Assar Karlsson, stupat på slagfälet vid Zittau i Sachsen. Margareta var dotter till residenten i Hamburg Anders Svensson Ödla, som varit en av Sveriges mest betydelsefulla diplomater under Trettioåriga kriget, och dennes hustru Agneta Kijl, vars far Knut Kijl varit amiral över Älvsborgsflottan 1599. Claes och Margareta gifte sig den 21 augusti 1650 i S.t Jakobs kyrka i Stockholm och deras förstfödda, Ebba Agnes, döptes i november 1651 i Riddarholmens församling i Stockholm. Claes och Margareta fick ytterligare fyra eller fem barn, av vilka sonen, sedermera överstelöjtnanten Magnus Anders Breitholtz (165x +1721), blev den som kom att föra ätten vidare. 

Åren 1655-1660 deltog Claes i Karls X Gustavs krig i Polen, var med i tredagarsslaget vid Warszawa 1656 och avancerade till regementschef. I Karl XI:s skånska krig (1675-1679) mot Danmark-Norge intog han Strömstad från danskarna, utnämndes till generalmajor 1677 och kommenderade svenska armén som underbefälhavare och chef för kavalleriet och infanteriet men förlorade i slaget vid Uddevalla. 

Claes Breitholtz grundade säteriet Margreteholm i Västergötland för sig och sin ätt, drabbades av Karl XI:s reduktion men inte hårdare än att Margreteholm kunde gå i arv till sonen, överste Carl Breitholtz (165x - 1717). Claes dog på Margreteholm 1706 och begravdes i Sandhems kyrka, där hans vapen uppsattes. Han blev stamfar för adliga ätten nr 484 Breitholtz, som fortlever än i dag med omkring 190 bärare av släktnamnet, bosatta i Sverige, Finland, Danmark, Belgien, Storbritannien, USA, Australien och kanske ytterligare några länder. Långt fler kan räkna sig som ättlingar på spinnsidan till Claes och Margareta.  


2. Beskrivning av 1650 års adelsbrev 

Detta adelsbrev (se nedan) är en handskrift av pergament av kalv, som förvaras vikt. Formatet är liggande, 60x40 cm. Skriften är i den för tiden gängse skrivstilen, en form av kursiv frakturstil, rikt ornamenterad med snirklar och slängar. Texten är fördelad över större delen av brevets yta. Något över mitten har en stående rektangulär ram med måtten 10 x 12 cm utsparats. I den har det fullständiga vapnet uppmålats i färg. Den teknik som använts förefaller ha varit äggoljetempera, möjligen gouache, med inslag av guld och silver. Under brevet hänger en rund lockförsedd dosa i björk (diameter 13 cm, tjocklek 2,3 cm.) i en virad gul och blå sidensnodd, som fästs vid brevets nedre kant, rakt under vapenmålningen. I dosan förvaras resterna av ett sigillavtryck i röd lack, som föreställt riksvapnet.[1]       






3. Originaltexten till 1650 års adelsbrev

Av drottning Christinas adelsbrev för Claes Breitholtz framgår det, att Claes, som då var löjtnant vid Livregementet till häst, redan som ung vinnlagt sig om att uppföra sig på ett hedersamt sätt, att han inriktat sig på att genom studier förstå förhållanden och sammanhang, att han målmedvetet ägnat sig åt krigsväsendet och visat sig duglig som en ärlig och redlig soldat, och att hans förfäder skulle "alltid ha passerat i adlig kvalitet" och gift sig med adliga släkter, men att adelsbrevet av ej kända skäl förkommit. Här följer nu texten i original. - Porträttet av drottning Christina (t.h.) är en målning av Sébastien Bourdon (Wikipedia).


”Datum Stockholm (Majus 22) 1650 etc.
    Sköldebref för Leutenanten

    Claes Breitholdts etc.

Wij Christina etc. göre wetterigit, att Såsom dee Menniskior, huilke sräfua efter dygd och ähra, äre rätteligen till at berömma; Altså och emädan deropå hänger ett wälbestält Regementes styrkia, opwäxt och förkofringh, och kan derigenom förfächtas och försuaras emoot all tillstötande fientligh fahra och utländsk öfwerwåldh, jämwäl och Conserveres och erholles till sin heem Stat uthi Justitiens rätte lopp och andre loflige och höghnödige Regements grundfästen, Politij ordningen och des lijkt Saker; Dy hafwe och alle wälbetänckte Potentater, i synnerheet wåre höghloflige Förfäder Sweriges Rijkes konungar, wijsligen betrachtandes hwadh stoor nytta den hafwer medh sigh, hollet dem som sigh där om winlägge och beflijta, uthi Respect, dem ährat och till een åthskildnat ifrån andre försagde och wanartige Menniskior, som odygd eftertrachta, och den trooheet och plicht, hwar medh dhe sin Öfwerheet förbundne äre, alldeles förbijgå och sättie tillbakar, såsom och till ett känneteckn af sådant deres redelige och trogne förhollånde dem dels medh rijkedomb, dels medh Adeligt wapn och nampn beneficeradt och benådat; Så alldenstundh wår troo tiänare och Leutenant under wårt Lijf Regemente till häst, Oss älskeligh Ehrligh och Manhaftig Claes Breitholts, hafwer af sin Ungdomb sigh beflijtat och winlagt om dygd och det till at lära, och begrijpa, hwarigenom han är Capabell worden Oss och Sweriges Crono at tiena, och wår Konungzlige gunst, och alt gott at förwärfwa, enkannerligen slagit sin hugh och sinne till Krigswäsendet, och deruthinnan sigh troligen och som een ährlig och redelig Soldat ägnar och wäl anstår, förhollet; Hwarföre och såsom wij af andres troowärdige berättelser förnimme, at hans Förfäder, skole alltijdh hafwe passerat i Adeligh qualitet, och medh Adelige Slächter sigh befryat, Men Adelsbrefwet antingen af longlige tijdher, Oachtsamb förwahring eller andre händelser förkommit.  Så hafwe Wij af gunst och nåde, så och berådde modhe, jämwäl och Kongelige Macht och Myndigheet be.te Claes Breitholts, medh Adeligit Sköldemärke, titull och nampn försij och benåda welat; Göre thet och härmedh i kraft af detta wårt öpne bref, vune, skänke och gifwe honom och hans tillkommande Echta lijfsErfwingar, En fördeelt Sköldh, den öfre deelen blå, och den nidre rödh, deruthi står een Enhorn aff hwijt färga, widh een grön lindh; Åfwen opå Skölden een öpen Tornerehielm, Täcket och Crantzen medh blådt, rött och hwitt, fördeelte och bekrönta; där ofwan opå Een halft upräckt Eenhorn emellan Sex fahner af blå, röde och hwijte färgor; Alldeles som det medh sine Egentlige färgor här hoos afmåhlat och representerat står; Efter som Wij och här hoos efterlåte honom Claes Breitholtz och hans tillkommande Echta Brystarfwingar och Effterkommande dette förtäcknade Skoldemärke, wapn och nampn at föra och bruka i alle Adelige och Ridderlige Saker, handlingar och Samquämer såsom i feldt, Slachtningar, stormande, Skermützler tornerande, ringrännande, så och alle andre occasioner i skämpt och alfwar, till sin och deres nödtorfft, egen willie och behagh, lijka som andre Adelsmän uthi wårt Rijke; Och der till medh niuta alle dee privilegier, frij- och rättigheeter, som Adelen i gemehn gifne ähre, eller framdeeles kunne medh begåfwade warda; dogh huars och eens ståndh och wilkohr elliest efter Privilegierne förbeholdne. Wij begäre för den skuld hermedh af alle potentater, Konungar och Furstar frij republiquer sampt alle andre efter huars och eens högheet, Condition och würde, respective wänligen och gunsteligen; Så och binde och befalle alle i gemehn och huars och een i synnerheet, som Oss medh hörsamheet och lydno förplichtade äre, och för wår skull wele och skole göra och låta, at dhe Erkänne mehrbem.te Claes Breitholts och hans tillkommande Echte BrystErfwingar för rätte Adelsmän, bewijsandes honom och dem den respect som det Ståndet tillstår, och icke görandess honom eller dem här emot hinder, mehn eller förfångh i någon måtto Nu eller i tillkommande tijder. Till yttermera wisso “ etc.


Christina

Som ett litet kuriosum kan man lägga märke till, att den adlades efternamn stavas inte bara på ett sätt utan som man tyckte det lät: Breitholdts, Breitholts, Breitholtz. Vår tids rättstavningsregler var ännu ett okänt begrepp, så hur man än stavade kunde det nästan aldrig bli fel. Vilken underbar tid! 
   

4. Blasoneringen av vapnet  

I adelsbrevet för Claes Breitholtz finns en vapenbeskrivning, s.k. blasonering, av vapnet, som beskrivs med följande ord: 

”En fördeelt Sköldh, den öfre deelen blå, och den nidre rödh, deruthi står een Enhorn aff hwijt färga, widh een grön lindh; Åfwen opå Skölden een öpen Tornerehjelm, Täcket och Crantzen medh blådt, rött och hwitt, fördeelte och bekrönta; där ofwan opå Een halft upräckt Eenhorn emellan sex fahner af blå, röde och hwite färgor; Alldeles som det medh sine Egentlige färgor här hoos afmåhlat och representerat står.”

Blasoneringen är identisk i 1653 års adelsbrev för Mauritz Breitholtz. Bröderna ansåg sig således ha samma rätt till sitt fäderneärvda vapen. 

Det är huvudsakligen vapenbeskrivningen som bestämmer ett heraldiskt vapen till innehåll, form och färg. Den blasonering som finns i 1650 års adelsbrev är således bestämmande för den introducerade adliga ätten Breitholtz vapen.   

Den svenska adelns vapenbok (1967), författad av Frithiof Dahlby med vapenritningar av Jan Raneke, har vapnet blasonerats på följande sätt:  

”Sköld: i fält, delat i blått och rött, en grön lind, överlagd med en enhörning av silver.
På hjälmen ett rött och blått hjälmtäcke fodrat med silver och med en adlig krona (av guld) på en hjälmbindel av silver, blått, silver och rött.
Hjälmprydnad: en uppstigande enhörning av silver mellan sex fanor, dexter röd, av silver och blå samt sinister blå, av silver och röd.” [1] 


Som flera Breitholtzar bor i engelskspråkiga länder kan det vara befogat att här söka återge blasoneringen på deras heraldiska språk, en form av engelska influerad av medeltidsfranska:

Party per fess azure and gules a linden tree vert and over all a unicorn passant argent.
    Over the shield is an open helmet, with mantling azure and gules doubled argent and for crest issuant out of a nobleman’s coronet a demi unicorn rampant argent between six banners azure, argent, and gules.


Breitholtz vapen. Målning i adelsbrevet av den 22 maj 1650.



5. Introduktionen på Riddarhuset 

Claes Breitholtz introducerades med sin ätt på Riddarhuset den 26 oktober 1650 under ett nummer som slutligen blev 484. Därigenom fick ätten sin ställning fastställd som självständigt statsrättsligt subjekt och kom att i hela 215 år, 1650-1865, att ha egen representation vid Sveriges riksdag. Representationsrätten togs första
gången i anspråk, då Claes Breitholtz undertecknade riksdagsbeslutet av den 8 november 1650.


Riddarhuset, Stockholm (Bild: Wikipedia)

    Det var i regel huvudmannen som förde ättens talan i riksdagen, men även andra ättemedlemmar kunde engagera sig. Förste huvudman var naturligtvis den adlade själv, näste i ordningen dennes äldste son och så vidare generation för generation. Den nuvarande huvudmannen är den tolfte i ordningen. 
    Som introducerad ätt uppmålades ätten Breitholtz vapen på en kopparplåt och sattes upp i Riddarhussalen, där den återfinns än i dag. Troligen sattes den inte upp i samband med introduktionen utan först tiden efter 1672. Det var nämligen först då, som det fattades beslut om att de introducerade ätternas vapen skulle målas på kopparplåtar och sättas upp i Riddarsalen. Så vitt jag kunnat utröna av en artikel i Arte et Marte var det några ritare vid Antikvitetskollegiet i Uppsala som anlitades för uppgiften. En av dem var Elias Brenner, som emellertid året därpå etablerade sig som miniatyrmålare i Stockholm. Det är därför mer troligt att det var någon annan av ritarna som utförde målningen av Breitholtz vapenplåt, men vem det var är inte känt.   





Breitholtz sköld på Riddarhuset

6. Epitafium i Sandhems kyrka

I en del av våra svenska, finska och estländska kyrkor från medeltiden, stormaktstiden och en bit in på 1700-talet finns det s.k. huvudbanér eller begravningsvapen uppsatta på kyrkväggarna. Dessa vapen berättar om de stormän, ofta betydande för bygden och til och med landet, som begravts i kyrkan under pompa och ståt. Svenska kyrkan, Finlands och Estlands kyrkor har pietetsfullt bevarat dem genom århundradena, så att de i dag utgör en kulturskatt av stora mått.

Konsthistorikern Inga von Corswandt-Naumburg har forskat om dessa s.k. huvudbanér eller begravningsvapen och publicerat sina fynd i ett par böcker. I en av dem finns även Claes Breitholtz huvudbanér från 1706 återgivet. Huvudbanér och anvapen under stormaktstiden heter hennes första bok i ämnet.    

I Sandhems kyrka några få mil öster om Jönköping hänger Claes Breitholtz begravningsvapen. Claes dog på Margreteholm 1706. Vid begravningar var det brukligt bland adeln att bära den avlidnes vapen i procession till kyrkan, där det uppsattes. Claes Breitholtz fick sitt sista vilorum i en krypta under predikstolen i Sandhems medeltida kyrka, där också hans fru Margareta Ödla begravdes 1680. Kyrkan revs emellertid på 1800-talet då en ny uppfördes på den gamlas grund. Graven lär finnas kvar under predikstolen. Epitafiet har restaurerats i mitten av 1900-talet och hänger längst fram till höger vid altaret.

I en kartusch under skölden finns följande text över den avlidne.   

Kongl. Maij:ts Troman och Öfwerste
Ädle och Wälborne Herren
Claes Bredtholtz
Herre till
Margreteholm och Svartorp är född 1620 d. 1 Dec.
Afsomnade i Herranom
d. 24 Junii 1706.



Epitafium (begravningsvapen) över Claes Breitholtz i Sandhems kyrka. Foto 2012.




[1] I den nya kyrka som på 1800-talet ersatte den medeltida finns den Breitholtzska graven i en krypta under den nuvarande predikstolen.  


7. Några tolkningar av vapenbeskrivningen
Breitholtz vapen har tolkats på flera olika sätt och illustrerats i många olika sammanhang: i adelskalendrar, matriklar, vapenböcker, i sigillstampar, på vapenringar, halssmycken, vapenserviser etc. En förebild under flera decennier blev den illustration som publicerades i riksheraldikern Carl Arvid Klingspors verk om den svenska adeln, som utkom från 1867 (se nedan).


I en vapenillustration från 1932 av den framstående heraldikern, hovkamreraren Arvid Berghman, har lindens lövverk gallrats, så att varje blad avtecknas med sin karaktäristiska hjärtform mot det övre blå fältet. I Sven skölds teckning från 1948 har trädet stiliserats ytterligare med ett fåtal hjärtformade lindblad och i sköldens bas en väl avtecknad trädrot. I heraldiska sammanhang kallas ett sådant träd för uppryckt. Samma tolkning av blasoneringen gjorde den internationellt kände heraldikern professor Otto Hupp i en teckning av det fullständiga vapnet från 1948. Även fil dr Jan Raneke tolkar blasoneringen på detta sätt i sin teckning i hans och Fritiof Dahlbys vapenbok från 1967. 



Några illustrationer av Breitholtz sköld och vapen. Övre raden fr.v.: Arvid Berghman 1935, Sven Sköld 1948, Jan Raneke 1967. Nedre raden: Fullständigt vapen av Otto Hupp c 1948-1949.  


8. De tidigaste spåren av vapnet

Claes och Mauritz förde det fäderneärvda vapnet
Släkten Breitholtz i Reval förde som nämnts ett vapen med en enhörning vid ett träd redan före Claes och hans broder Mauritz fick svenskt adelsskap fick samma vapen 1650 respektive 1653. I heraldiken bör vapen vara unika så att Claes och Mauritz förde samma vapen tyder på att de ärvt det av sin far och dennes förfäder ch att de ansåg sig ha samma rätt till vapnet. 

Deras far Evert II kallades för adelsman i ett kungligt brev av 1629 och fick 1630 sitt donationsgods Rogatino under ”frälses frihet och frälsemanna tjänst”. Av det kan vi dra slutsatsen att han som adelsman måste ha fört ett vapen. Det är en inte alltför djärv slutsats, att det var samma vapen som beskrivs i 1650 och 1653 års adelsbrev.


Jasper Bretholt förde ett adligt vapen 1559
Vi vet också att de adlade brödernas farfarsfar, rådsherren Jasper Breitholt, hade fört ett heraldiskt vapen. Den 4 juli 1559 bevittnade han Hans Frilincks testamente med sin namnteckning och sigillavtryck, som finns bevarat i Revals/Tallinns stadsarkiv. Det bestod av en sköld med hjälmtäcke och vilande över skölden en öppen hjälm med hjälmprydnad. Det är emellertid svårt att tyda vapenbilden och hjälmprydnaden (se bilden nedan), men det finns spår av former som påminner om 1650 och 1653 års vapen.




Elisabeth Bredtholz vapensköld 1588-1596

Det finns en beskrivning i ord, s.k. blasonering, av Elisabeth Bredtholz vapensköld. Blasoneringen finns i handlingarna från en process inför Revals råd, som gällde rätten till de gamla Breitholtzarnas grav (nr 72) ("die alten Bretholten") i S:t Olaikyrkan i Reval. Elizabeth, en dotter till Victor Bretholt och brorsdotter till Jasper, var gift med ryttmästaren Hinrich Ruhte (†1578). Denne begravdes i S:t Olaikyrkan i Reval under en sten i vilken hans och hustruns vapensköldar var huggna. Elizabeth dog tidigast ett decennium efter maken och senast 1596. 

Blasoneringen av hennes sköld kan därför dateras till tidigast 1588 och senast 1596. Den är därmed det tidigast kända belägget för ätten Breitholtz vapen, därtill ättens tidigast kända vapenbeskrivning. Blasoneringen har följande text:  

”Die Wappen darauf - - - zur R(echten) oben im Feld ein Einhorn am Baum - - -.”[1]

I svensk översättning blir det således ”vapnet på den (dvs stenen) - - - överst till höger i ett fält en enhörning vid ett träd”.[2] Vapenbilderna är desamma här som i drottning Christinas adelsbrev med ett undantag. Det nämns inget om att skölden skulle vara delad. Man kan därför tolka beskrivningen så, att enhörningen vid trädet stod i ett enda fält. Sådana variationer av vapen kunde förekomma under medeltiden och uppenbarligen även senare. 


Borgerligt vapen och rådsvapen i Reval 
Elisabeth och Jaspers siste gemensamme stamfader var Marquard III Bretholt (levde 1515, var † 1517), borgmästare i Reval. Eftersom Elisabeth förde samma vapen som de adlade bröderna Claes och Mauritz och eftersom Jasper, brödernas farfars far, förde ett vapen, så måste de adlade bröderna ha ärvt sitt vapen från deras och Elizabeths siste gemensamme stamfader, som var revalborgmästaren Marquard III Bretholt (-1468-1515-). Han är således den som tidigast med säkerhet förde ätten Breitholtz vapen.
              
                      
T.v. Breitholtz (Bretholt, Breetholt) vapen i Reval - t.v. borgerligt (enligt Siebmacher), t.h. rådsvapen (enligt von Nottbeck) 


Det var sed att rådsmedlemmarna i Reval förde heraldiska vapen. Dessa finns avtecknade från sigillavtryck i Revals rådsarkiv i bl a Eugen von Nottbecks bok Siegel aus dem Revaler Rathsarchiv, som utgavs 1875 (se ovanstående bild). Den av släkten som tidigast blev rådsmedlem i Reval var Marquard II Breetholt, som inkom till denna hansestad 1421 och blev rådsherre där 1439. Då om ej förr torde han ha fört ett heraldiskt vapen. -   Wolter Breetholt, bror till Marquard II, hade enligt Visbyforskaren Dick Wase, ett dubbelsigill med sitt bomärke i ena änden och ett vapen i den andra. 

BREITHOLTZ VAPEN
här återgivet med stickhjälm från 1400-talet.
Gouache på akvarellpapper
av Carl Anders Breitholtz


9. Förebilder till vapnet

Hur kom man då på tanken att föra en enhörning och ett träd i sitt vapen? Svaret på den frågan har vi inte, men vi kan föreställa oss två alternativa förebilder.   

Den ena är, att vapenfigurerna utvecklats från släktens bomärke, det som exempelvis Marquard II förde. Till sin grundform bestod det av en vertikal stam, som bär upp en liksidig triangel med avhuggen topp, som en tveudd eller stiliserat träd. Bomärket varierades med bistreck för att markera ägaren. 

Allianssköld från 1514 med bomärken för Johann Viant/Fieandt (det t.v. om mittlinjen), borgmästare i Reval, och för hans hustru Kerstine Bretholt (bomärket till höger om sköldens mittlinje). Skölden sattes upp i ett trapphus som då uppfördes i deras fastighet på Russtrasse/Mönchstrasse - numera Vene 17 - i Reval/Tallinn. Kerstine förde samma bomärke som flera andra Bretholtar i Reval med grundformen av en tveudd. Fastigheten är i dag en del av Tallinns stadsmuseum.  

Marquard II:s bomärke hade bistreck som kan föra tanken till enhörningens horn och ben. Jag menar således, att det finns likheter i detta bomärke och strukturen i det heraldiska vapnet, som pekar på att vapnet skulle kunna vara utvecklat från bomärket. Från ett abstrakt bomärke kan det således ha utvecklats de föreställande vapenfigurerna enhörningen och trädet.

Ätten Dellingshausens vapen.
(Genealogisches Handbuch der baltischen Ritterschaften. Teil 2,3: Estland) 

Som en annan lika tänkbar förebild till vapnet kan tänkas, att enhörningen och trädet övertagits från någon annan släkts vapen för att markera släktskap. Anna Rotert från Reval förde under första hälften av 1600-talet en vapensköld med en enhörning. Åldern för detta vapen är inte känt. Hon var nära släkt med släkten Bretholt i Reval. 


Det var också släkten Dellingshausen, också den från Reval. I hjälmprydnaden som denna familj förde på 1600-talet och kanske tidigare fanns en stegrande enhörning. 



Familjen Rotert härstammade på mödernet från en rådssläkt i Reval med namnet Stampehl, som på 1400-talet förde en enhörning i sin sköld. Någon närmare släktanknytning till familjen Stampehl har jag emellertid inte kunnat finna.   


10. Vapenföring

Genom tiderna har vapnet förts i många olika sammanhang. Här följer några exempel.

I Sandhems kyrka i Västergötland hänger ett huvudbanér över stamfadern Claes Breitholtz som sattes upp i samband med hans begravning 1706 (bilden t.v.). Huvudbanér brukade bäras i begravningsprocessionen in till kyrkan där det sedan sattes upp. 

I denna kyrka fanns det fram till den medeltida kyrkans ombyggnad på 1800-talet ytterligare två Breitholtzska huvudbanér, det ena för hans son Claes, som dog av våda som ung korpral, det andra för sonen överste Carl, som begrovs 1717. 

Över södra porten till denna kyrka fanns tidigare även ett alliansvapen med Breitholtz och Ödlas vapen, som utfördes i sandsten efter Margareta Ödlas bortgång 1680.

*

I Oppeby kyrka vid sjön Åsunden i södra Östergötland hänger ett heraldiskt epitafium över Claës Diedrich von Breitholtz (1712-1783). Den är hållen i en elegant hovstil, troligen tillverkad i Stockholm, med inslag av guld och silver och dekor i kvardröjande rokoko. Skölden är infattad i en förgylld kartusch med en antydan till en krönt hjälm över skölden, flankerad av ett par gyllene vingar. Kronan är en s.k. ridderskapskulkrona men skulle kunna vara en alludering till hans hustrus - Eleonora Koskull (1729-1781) - friherrliga krona. Ett par kanoner, flaggor, en kommandostav, en yxa och en spikklubba flankerar skölden på var sida, som anspelar på den avlidnes verksamhet som sjöofficer. Under skölden en text infattad i en kartusch av silver  med gyllene ram. Den lyder: 

"Kongl. Maj:ts Tro Man, Öfwerste LIEUTENANT af AMIRALITETET, och 
Riddare af Swerds: ORDEN Wälborne Herren, Hr. Claës Died: v: Breitholtz, 
Född den 25 Julij 1712 och i Herranom afsomnad den 3 MARTI 1783."  
  
Epitafium i Oppeby kyrka är ett verkligt äreminne över denne vittbereste, erfarne och ädle sjöherre! 





Över predikstolen i Oppeby kyrka finns ett alliansvapen med Breitholtz och Koskulls vapen (bilderna ovan) i förgyllda rektangulära sköldar under rangkronor, allt flankerat av en flagga, en kanon och – en vilande älg, ett ovanligt djur i 1700-talets heraldik.    


Oppeby kyrka i Östergötland ligger vid Åsundens norra strand.
Den uppfördes 1760 efter ritningar av Claës Diedrich von Breitholtz,
som också tog initiativ till och finansierade kyrkbygget.
Här och i denna bygd finns flera Breitholtz-minnen från 1700-
och 1800-talen, förutom kyrkan, herrgårdar som
Stjärnevik, Vada, Adlerskog.

*
I Misterhults kyrka finns ett liknande alliansvapen över predikstolstaket. Breitholtz och Koskulls sköldar återges här i färg i ovala förgyllda ramar med sköldhållare.

*

I Locknevi kyrka fanns förut på en av läktarna i den gamla kyrkan (riven 1900) Staffan Klingspor och Beata Breitholtz fullständiga vapen skulpterade i trä och bemålade. I den nya kyrkan i Locknevi finns fortfarande ett antependium av en ljusblå ullvävnad med inslag av guldbrodyr med de Klingsporska och Breitholtzska krönta sköldarna i oval form från 1760. Vapnen påminner här om donatorerna.


*  



För att försluta brev använde man i äldre tid röd eller svart lack, i vilket man med hjälp av en sigillstamp eller vapenring gjorde ett avtryck av sitt vapen. Ett sigillavtryck i lack av vapnet i kombination med namnteckningen brukade användas som en bekräftelse på identitet när köpebrev, testamenten, brev och andra handlingar undertecknades. Motivet i sigillstampen är spegelvänt så att avtrycket i lack blir rättvänt.

Breitholtzvapnet i sigillstampen ovan är infattat i en oval nyklassisk pärlram. Stampen är tillverkad av malm eller kanske mässing och handtaget av björk. Troligen är det tillverkat kring 1830-1840. Det tillhörde Gustaf Edvard Breitholtz (1811-1876), som antagligen fått det i present eller ärvt det av sin far Claës Didrik Breitholtz d.y. (1780-1870).

*

Till sina hästar på sin egendom Grönlid i trakten av Vimmerby lät vice häradshövdingen Claes August von Breitholtz (1814-1887) på 1860-talet tillverka skygglappar som göts i mässing (9x11 cm), sannolikt på Falsterbo eller någon annan av hans bruksegendomar. För att markera vem ägaren var placerades Breitholtzskölden in på skygglapparna och infattades i en kartusch med en adlig krona (nedan). Man kan lägga märke till att skölden inte är delad som i adelsbrevets vapenbeskrivning och att trädet påminner mer om kanske en palm än en lind, men onekligen måste godsägarens hästar med ekipage ha gett ett pampigt intryck!   


*

Som ett igenkänningstecken kan vapnet användas i tryck med eller utan namn och adressuppgifter i brevhuvuden och kuvert, på visitkort, på inbjudningskort till fester, bröllop, dop eller begravningar. 

I en släkttavla med porträttfoton av Gustaf och Hedda Breitholtz, deras barn och barnbarn återges Breitholtz och Rothliebs vapensköldar med krona.

Gruvförvaltaren Sixten Breitholtz lät gravera det fullständiga vapnet på boetten till sitt fickur i guld och på ett par vinkaraffer i kristall från Kosta glasbruk. Överste Axel Breitholtz lät måla vapenskölden med krona i akvarell och montera dessa under glas till sina manschettknappar av guld (nedan).


Överste Axel Breitholtz manschettknappar i guld
med Breitholtz sköld och adlig krona.
Akvarell på papper under glas.
Konstnär ej känd. 
             

Exlibris eller bokägarmärken kan ibland ha heraldiska motiv, som det stiftsekreteraren Gustaf Breitholtz beställde av prof. Otto Hupp eller som det jag ritade till Bibliotheca Breitholtziana, där skölden kombineras med staden Revals/Tallinns silhuett och legenden om enhörningen och jungfrun. 

Exlibris: t.v. för Gustaf Edvard Breitholtz 
formgivet av prof. Otto Hupp 1948
   
Exlibris för Bibliotheca Breitholtziana
formgivet av Carl Anders Breitholtz 2008.


Ett alliansvapen med två vapen förenade i en sköld under adlig krona (se nedan) tecknades av den danske heraldiske konstnären Frederik Britze för fru Ellen Breitholtz (1895-1977) och hennes make, majoren Ernst von Braun (1891-1984).

Alliansvapen von Braun Breitholtz,
formgivet av den danske heraldikern Frederik Britze. 
Enhörningen intar här en stående position, med heraldisk terminologi "statant". Vanligen återges den gående - "passant" - som i adelsbrevets vapenmålning och i riddarhusskölden. Vad säger då blasoneringen i adelsbrevet? Heraldiker brukar anse att det är blasoneringen som skall vara bestämmande för hur ett vapen skall återges i bild. "En fördeelt Sköldh, den öfre deelen blå, och den nidre rödh, deruthi står een Enhorn aff hwijt färga, widh een grön lindh". Här står faktiskt att i det röda fältet skall enhörningen "stå" vid den gröna linden. Så skall man tolka blasoneringen ordagrannt, så har Britze återgivit vapnet på ett helt korrekt sätt. Man frågar sig då om också den sedvanliga återgivningen med en "gående" enhörning kan var heraldiskt korrekt? Jag menar, att man vid återgivningen av ett äldre vapen bör ta hänsyn till inte bara blasoneringen men även hur vapnet är illustrerat, särskilt i de tidigaste vapenmålningarna.

Ett av de vanligaste sätten att föra sitt vapen är nog på vapenringar med hela vapnet ingraverat eller bara skölden med eller utan krona eller mer sällan förekommande endast hjälmprydnaden. Gravyren brukar göras i en platta av guld eller i en sten, exempelvis en karneol. Sådan gravyrkonst kräver stor yrkesskicklighet hos gravören. Se exempelvis den svenska firmans Vapenringen hemsida. På bilden nedan visas en vapenring i guld med krönt sköld, graverad i karneol, som tillhört presidenten Ernst G Breitholtz, Kalmar. Därunder silverbestick med krönt sköld ingraverad i silverbestick, som tillhört dennes far, godsägaren Ernst Oscar Breitholtz.  



 


En del skotska klaner för ibland s.k. badges, dvs märken, som är baserade på heraldiska vapenfigurer tillsammans med ett härskri eller motto. Exempel på det är Montgomerys kvinna som håller upp ett avhugget manshuvud i sin hand under mottot Gardez Bien – en drastisk uppmaning att gardera väl (bilden nedan t.v.). Campbells vildsvinshuvud med mottot Ne Obliviscaris – Forget Not – är även det en stolt uppmaning till klanmedlemmarna. 

Inspirerad av dessa märken som Stjärnevikgrenens anfäder på mödernet alljämt för - via Anna Christina Montgomery (1789-1845) gift 1810 med Claës Diedric von Breitholtz (1780-1870) - ritade jag ett märke, en s.k. bagde (bilden nedan), med den Breitholtzska enhörningen, vulsten med våra färger blått vitt och rött, och i skärpet vår gröna lind. Släkten har inte något motto, men skulle man anta ett kunde kanske ”Tuebor” vara passande för vår gamla krigarätt. Denna devis på latin betyder nämligen ”Jag kommer att försvara”, på engelska I will defend. I födelsedagspresent gav filmregissören Kalle Breitholtz sin fru Josefine denna badge överförd till textil med hennes namn som ägarmärke till hennes hästtäcken (se nedan).

 
 

 



Claës Diedric's fru Anna Christina Montgomery var sonsons sonsons sonsons sonsons dotter till Hugh Montgomery (1460-1545), 1st earl of Eglinton, ett slott som ännu är i ättens ägo, och hans hustru Helen Campbell of Argyll (1460-?), dotter till Colin Campbell (1433-1493), 1st earl of Argyll, och hans hustru Isabel/Elizabeth Stewart of Lorne (1437-?) av den kungliga skotska ätten med samma namn. Ätten Campbell av Argyll besitter än i dag earl Colins slott Inveraray.   

Inramad kan en vapenmålning hängas på väggen som tavla. Kanske är det det vanligaste sättet att föra sitt ättevapen. Stiftssekreteraren Gustaf Breitholtz hade en sådan inramad vapenmålning i akvarell, utförd på hans beställning 1948 av professor Otto Hupp. Tavlan hängde på ytterdörren i entréhallen i hans hem i Stockholm. Av denne konstnär beställde Gustaf även sitt bokägaremärke, s.k. exlibris.


Andra användningsområden har varit sköld med krona målad i färg på porslinsserviser, som ägarmärke på silverbestick och på livréknappar till en officer Breitholtz kalfaktor, samma sak till en kusk på Tuna i Sörmland.      

Tallrik ur vapenservis med Breitholtz vapen
 i koboltblått, den traditionella kulören på dekor i ostindiskt porslin.
Vapenmålningen är utförd av Carl Anders Breitholtz (http://www.heraldry-society.com/artists.html)
på uppdrag för en släkting.
Förebilden är vapnet i 1650 års adelsbrev.
Servisen är tillverkad i vår tids Ostindien, dvs Kina.    

Träbildhuggaren Thorleif Aiff, Tibro, har bl.a. utfört heraldiska vapen, s.k. huvudbanér, skulpterade i trä och bemålade, av samma slag som man kan få se i en del av våra kyrkor från medeltiden, stormaktstiden och en bit in på 1700-talet. Jag blev angenämt överraskad när han ringde mig och frågade om han fick använda som förebild till en skulpterad relieff ett heraldiskt sigill som jag ritat i tusch och visat i något sammanhang

Resultatet blev en rund skylt i björk, ganska stor (1,8 cm x diameter 35,0 cm) med patinering lagd på en bakgrund i engelskt rött. Omskriften med stora bokstäver är i ett typsnitt som var vanligt på 1200-talet, s.k. majuskler i en form av uncialskrift. Mitt och min frus förnamn står i latiniserad form med bokstaven S' före namnet som under medeltiden var en vanlig förkortning för "Sigillum". För att utföra ett sådant arbete som Thorleif Aiff gjort, krävs det naturligtvis lång erfarenhet och hantverksskicklighet kombinerad med en god portion fingertoppskänsla för de estetiska kvaliteterna.   





11. Tolkningar av vapnets symboler

I adelsbrevet eller i någon annan äldre källa finns ingen känd beskrivning av vad vapnets står för, vapenfigurernas och färgernas symbolik. Med ledning av kända symboler och medeltidshistorikers forskning kan man då inte göra annat än fabulera kring vapnets betydelse.

Vapnet, både dess tinktur och vapenbilder, kan man förstå som olika symboler för kärlek. De Breitholtzska färgerna är rött, vitt och blått medan det gröna (enligt i 1650 års adelsbrev) inte ingår i vapnets egentliga färger. Rött var på medeltiden den passionerade kärlekens färg, blått trohetens, vitt renhetens. I heraldiken är vitt detsamma som silver. Lindens gröna färg var symbol för fruktsamhet och trädet självt kan ses som en sinnebild för växande.

Enhörningen symboliserade kraft och styrka, men också renhet. När den doppade sitt horn i en förgiftat vattendrag renades det. På medeltiden, då mången furste löpte risk att falla offer för giftmord, var enhörningen en omtyckt symbol att föra i sitt vapen. Enhörningen uppfattas i dag som ett fabeldjur, men på medeltiden levde det i folks föreställningsvärld som ett verkligt djur. Det omnämns i Bibeln där dess horn symboliserar Guds kraft. 

På medeltiden brukade man avbilda enhörningen med hästens huvud och kropp, getens skägg, hjortens klövar och lejonets svans. Med en krona runt halsen var den fängslad, utan kronan var den fri, som i det breitholtzska vapnet. I den medeltida föreställningsvärlden var det endast den rena jungfrun, som naturligtvis syftade på Jungfru Maria, Jesu moder, som kunde tämja detta vilda, svårfångade och respektingivande djur. Särskilt under medeltiden, men även in i vår tid, har detta motiv ofta gestaltats i måleri, skulptur, bokillustrationer, kyrkmålningar, textila vävnader och naturligtvis heraldik. 

Här återges några enhörningar i olika sammanhang: 
  • Överst: enhörning från Conrad Grünenbergs vapenbok från c 1480, Österrike. Därunder från vänster: 
  • En sinistervänd gående enhörning ritad i tusch med en enda linje av en okänd konstnär i en s.k. stambok (nr 16) ägd av J C Salbach (1637-1708), Uppsala universitetsbibliotek. 
  • Gående enhörning vid en vinranka, graverad på ett bröstharnesk till en tysk rustning från 1588. 
  • Vapensköld med en stegrande enhörning, utmejslad i sten och placerad över en bågformig infart till en gammal byggnad i Schwäbisch Gmund, Baden-Wurttemberg. 
  • Underst: En vävnad ur "The Lady and the Unicorn", vävd i Flandern omkring 1500 efter en förlaga från Paris. Temat är Jungfrun och enhörningen, beställd för "min själs älskade, "À mon seul désir". Musée National du Moyen Âge / Musée de Cluny, Paris. 


12. Heraldiska släkttavlor

Man kan ibland få se släkttavlor, som kan visa hur adliga släkter förgrenas. Dessemellan är de även illustrerade med vapen. Sådana stamtavlor skulle man kunna kalla för heraldiska släkttavlor.



För många år sedan ritade jag upp en sådan släkttavla, som visade hur min släkt genom familjebildningar förgrenades i två grenar, en äldre gren och en yngre. Alliansvapnen för stamfadern Claes Breitholtz och hans fru Margareta Ödla återges överst. I andra generationen figurerar deras son Magnus Anders, som bildade familj, först med Metta Kafle och långt efter hennes död med Catharina Christina Adlerhielm. I första äktenskapet föddes sonen Evert även kallad Edvard. Genom sitt gifte med Maria Lagerborg blev han stamfar för den äldre grenen. I Magnus Anders sista äktenskap föddes Claës Didrik Breitholtz, som gifte sig med friherrinnan Eleonora Koskull. Deras ättlingar bildar den yngre grenen. Här målade jag alltså upp alliansvapen för dessa familjebildningar med ätterna Ödla, Kafle, Adlerhielm, Lagerborg och Koskull. 

Nästa större heraldiska tablå som jag målade blev en släkttavla som bland annat visade alliansvapnen för släktens alla män och kvinnor, som hade ingått äktenskap med andra adliga personer och som därför förde heraldiska vapen. I de tre första generationerna ingicks femton äktenskap varav fjorton ingicks med personer inom adeln. I fjärde generationen ingicks tolv äktenskap, varav sex inom adeln. I femte generationen gifte sig tio män och kvinnor, varav endast tre med andra adliga. Här, under första hälften av 1800-talet, blev det således glesare mellan sköldarna. Ståndscirkulationen gjorde avtryck i heraldiken!   



Med hjälp av Elgenstiernas ättartavlor och en god portion tålamod konstruerade jag en antavla för min farfars farfars far, majoren Didrik Gustaf v. Breitholtz (1751-1805). Med ledning av den ritade jag upp de åtta vapensköldar som fördes i tredje generationen före honom, fyra vapen på fädernet och fyra på mödernet. Alla tillhörde de ätter, som var introducerade på Riddarhuset i Stockholm, så det blev en enkel sak att återge dem i bild: på fädernet fanns Breitholtz, Ödla, Adlerhielm och Clerck och på mödernet Koskull, Gyllensvärd, Stromberg och Fleming af Liebelitz. Så satte jag kronor över deras sköldar, sex adliga, en friherrlig och en grevlig. 

På motsvarande sätt konstruerade jag en heraldisk antavla för Gustaf Edvard Breitholtz (1811-1876) med sexton anor i fjärde generationen före honom (se föreg. bild). Av dessa var femton vapenförande släkter av vilka fjorton tillhörde adeln: på fädernet Breitholtz, Adlerhielm, Koskull, Stromberg, Gyllenhöök, Strömner, Krebs och von Müllern, på mödernet Montgomery, Rosenstråhle, Victorin (borgerlig), Matton (blank då sköld saknas), Drake af Hagelsrum, Montgomery, de Silentz och von Bysing. De två sköldar som flankerar Gustafs sköld är hans båda hustrur Rothliebs sköldar. 


13. En dikt om ett heraldiskt djur
Häromdagen strosade jag tankspritt (det händer ibland) fram till bokhyllan och råkade fästa blicken på en bok med den gåtfulla titeln Bestiarium. Jag tog ut den och började försiktigt bläddra. På pärmens insida hade jag skrivit att jag fått den i present till studentexamen av en barndomvän. Harry Martinsson hade skrivit dikter om hårresande bestar. Björn von Rosen hade målat i tusch men också diktat. Här dvaldes de mest sällsamma djur - myrkotten, manatén, kondoren, basilisken, jordsvinet, enhörningen, för att nämna några. Så här skrev Martinsson:

Helst gick han ensam, stolt och fin
i gobelängens lund
och betade sitt guldtrådsgräs
på slotten i Burgund.

Likt en heraldisk vävarmyt
han trivdes bäst bland trän
som aldrig susat för en vind;
i blåst fick han migrän.

Dikten för tanken till legenden om den rena jungfrun och enhörningen, som återges i en bildserie om sex vävnader utförda i Flandern i slutet av 1400-talet (se bilden t.h.) . Numera förvaras de på Clunymuseet i Paris. Fem av dem anses symbolisera de fem sinnena, alla är de tillägnade ”à mon seul désir”. I Cloisters Museum i New York finns ytterligare fem vävnader från samma tid och kultur. Här skildras jakten på enhörningen. Dessa flandriska enhörningar skymtar fram i en madrigal från renässansen - se här.

Kanske var det just dessa flandriska vävnader som inspirerade till det medeltida breetholtska vapnet med den vita enhörningen gående vid det gröna trädet? Så vad kan då vara lämpligare att avsluta detta kapitel med än just Martinssons dikt om vår egen sagas gåtfulla beste! Men är den en verklig skapelse eller en skapad verklighet, en fabel? Ja, det är frågan. 


Carl Anders Breitholtz
anders@creativeheraldry.com 

Merparten av detta kapitel om Breitholtz vapen är hämtat från mina böcker 
Ätten Breitholtz: Från hansatid till stormaktstid (del 1, Tierp 1998. 146 sidor)  
Ätten Breitholtz: En släkthistoria genom sju sekler (del 2, Lund 2010. 512 sidor).  
Ett fåtal exemplar av böckerna finns ännu i lager. De kan beställas genom styrelsen för Släktföreningen Breitholtz.  


BREITHOLTZ VAPEN
Målning 2012 i gouache på akvarellpapper
av Carl Anders Breitholtz, Creative Heraldry